the pain
Ibland vaknar man upp i sinnet innan man vaknar fysiskt.. Så var det imorse. Jag visste redan innan jag slog upp ögonlocken att det här skulle bli ett jobbigt uppvaknande. Till slut, efter att jag hade vant mig vid bongotrummorna som någon satt upp vid mina tinningar så vågade jag mig upp.. Världen kändes osammanhängande och värmen outhärdlig. Jag ville bara lägga mig i fosterställning och låta allting rinna in under sängen eller genom golvet.
Men så inser man plötsligt att man förtjänar denna smärta, denna ångest och allt va de innebär. Du drack igår Linus, säger man till sig själv och fånler lite. Om bakfyllan vore en individ, så skulle den hånle mot mig idag. Jag skulle vilja påstå att bakfyllan är en kvinna. "BAKFYLLA, DITT NAMN ÄR KVINNA" för att modifiera ett gammalt Shakespeare-citat.
När man väl ramlar in på jobbet fungerar inget. Någon har mixat med min dator och ingenting är på sin rätta plats.. man vill bara slå näven i bordet och skrika ramsor om häxor och troll.
Men det gör man inte.. det vore att visa sig på styva linan. För på nåt sätt är det tabu i sverige att visa sinnesstämningar för öppet.
Bakfyllan.. den som påminner människan om dess existens. Och det är inte måttligt heller. Bakfyllan vill från den stund du vaknar tills dess att det räcker, påminna dig om vilken miserabel varelse du är. Fyllan däremot vill framhålla vilken underbar älskvärd individ du är. Så att vara nykter, det måste vara det tristaste men mest säkra som finns. Du är inte äcklig men ej heller vacker, kan man säga.. Du är med andra ord alldeles lagom, och vad är man om man är lagom?? Jo, svensk..
Men så inser man plötsligt att man förtjänar denna smärta, denna ångest och allt va de innebär. Du drack igår Linus, säger man till sig själv och fånler lite. Om bakfyllan vore en individ, så skulle den hånle mot mig idag. Jag skulle vilja påstå att bakfyllan är en kvinna. "BAKFYLLA, DITT NAMN ÄR KVINNA" för att modifiera ett gammalt Shakespeare-citat.
När man väl ramlar in på jobbet fungerar inget. Någon har mixat med min dator och ingenting är på sin rätta plats.. man vill bara slå näven i bordet och skrika ramsor om häxor och troll.
Men det gör man inte.. det vore att visa sig på styva linan. För på nåt sätt är det tabu i sverige att visa sinnesstämningar för öppet.
Bakfyllan.. den som påminner människan om dess existens. Och det är inte måttligt heller. Bakfyllan vill från den stund du vaknar tills dess att det räcker, påminna dig om vilken miserabel varelse du är. Fyllan däremot vill framhålla vilken underbar älskvärd individ du är. Så att vara nykter, det måste vara det tristaste men mest säkra som finns. Du är inte äcklig men ej heller vacker, kan man säga.. Du är med andra ord alldeles lagom, och vad är man om man är lagom?? Jo, svensk..
teewee feuwra
Sitter på tv4 för tillfället.. har åkt på ett riktigt lugnt och trevligt arbete.
Min kollega och överordnade Gunnar är på plats i stan och dokumenterar konferensen för världens tittarombudsmän och chefredaktörer. Hyffsat intressant för den som är intresserad av press, journalistik och arbetet kring det hela.
Mitt jobb för detta projekt är att lägga upp föreläsningarna och diverse på Tv4's tittarombudsmans hemsida.
Halva dagens aktiviteter kommer ligga publicerade innan 17.00 idag. Det hela avslutas på lördag eftermiddag.
På vägen till jobbet imorse hamnade jag liksom säkert hundratals andra i en enorm buss- och bilkö som sträckte sig från henriksdal till slussen. Det slutade med en promenad från londonviadukten.. I vanliga fall sliter jag mitt hår och skaffar maxpuls när jag råkar ut för förseningar som dessa men jag vet inte om det är vädret eller något annat, men jag blev knappt berörd, inte alls upprörd över detta idag. Solen låg så fint på stan att promenaden kändes som ett helt ok "ont".
Läste igenom mitt kvällsinlägg som jag la upp igår och blev förvånad över min egen frustration.. samtidigt känner jag att jag står för den.
"Jag vill att alla försvann
Död åt gemene man
Ge mig ett gevär
Folk är idioter"
En sångtext av de gamla hjältarna på P3, Rally. Hade det inte varit för många stavelser hade man nästan kunnat göra en Haiku av den.
Idag tar Wiberg studenten.. vår förväxta jättebebis har äntligen gått och blivit vuxen. Ett år senare än sina jämngamla får han äntligen höja näven i vädret och skrika likt William Wallace "FREEDOM!".
Det ska självfallet firas ikväll..på hemmaplan i kummelnäs faktiskt. Det bäddar verkligen för en toppenkväll och får vi bara kvällssol så är saken biff.
Min kollega och överordnade Gunnar är på plats i stan och dokumenterar konferensen för världens tittarombudsmän och chefredaktörer. Hyffsat intressant för den som är intresserad av press, journalistik och arbetet kring det hela.
Mitt jobb för detta projekt är att lägga upp föreläsningarna och diverse på Tv4's tittarombudsmans hemsida.
Halva dagens aktiviteter kommer ligga publicerade innan 17.00 idag. Det hela avslutas på lördag eftermiddag.
På vägen till jobbet imorse hamnade jag liksom säkert hundratals andra i en enorm buss- och bilkö som sträckte sig från henriksdal till slussen. Det slutade med en promenad från londonviadukten.. I vanliga fall sliter jag mitt hår och skaffar maxpuls när jag råkar ut för förseningar som dessa men jag vet inte om det är vädret eller något annat, men jag blev knappt berörd, inte alls upprörd över detta idag. Solen låg så fint på stan att promenaden kändes som ett helt ok "ont".
Läste igenom mitt kvällsinlägg som jag la upp igår och blev förvånad över min egen frustration.. samtidigt känner jag att jag står för den.
"Jag vill att alla försvann
Död åt gemene man
Ge mig ett gevär
Folk är idioter"
En sångtext av de gamla hjältarna på P3, Rally. Hade det inte varit för många stavelser hade man nästan kunnat göra en Haiku av den.
Idag tar Wiberg studenten.. vår förväxta jättebebis har äntligen gått och blivit vuxen. Ett år senare än sina jämngamla får han äntligen höja näven i vädret och skrika likt William Wallace "FREEDOM!".
Det ska självfallet firas ikväll..på hemmaplan i kummelnäs faktiskt. Det bäddar verkligen för en toppenkväll och får vi bara kvällssol så är saken biff.
för att glädja och glädjas
Jag har inte skrivit på ett bra tag.. har inte orkat helt enkelt. Har inte känt att jag haft så mycke tankar i huvudet. Vissa har frågat om min blogg är död lr liknande och jag har svarat nej utan vidare kommentarer. Anledningen till att jag inte la kniven vid bloggstrupen och lät det hela försvinna helt var för att tanken med min blogg är inte att ge folk "dagens nyheter", sånt som man läser en gång och sen är nyhetens behag förbi. Jag vill inte skriva om aktuella händelser i världen eller lägga mig i stora debatter. Jag vill att det jag skriver ska gå återkomma till.. som en god bok man läst vissa kapitel ur om och om igen tills dess att färgen bleknat. Vissa av mina inlägg hoppas jag kunna vara sådana kapitel. Jag vill att folk ska läsa min blogg.. Att folk ska förstå varför jag fått kommentaren "ordets gåva" av en lärare jag hade förut. För det är därför jag skriver blogg.. för att på något sätt nå ut till den stora massan med det jag tycker om mest.
Jag är inte killen som sysslar med publikfrieri.. Den som ber mig att skriva om något speciellt får ett bestämt nej.
Jag vet sällan vad jag ska skriva när jag sätter mig vid datorn.. Mycke av det jag har skrivit är infall, eller anfall i vissa fall. När jag fullbordat ett inlägg så kommer jag aldrig kunna skriva om samma sak igen med samma gnista.
Och nånstans där har ni nog anledningen till varför jag inte har skrivit på sistone.. för att inspirationen inte har funnits. Livet rullar på och jag med det, helt enkelt.
Men så ikväll, satte jag mig ner och läste lite bloggar.. och så kände jag direkt hur mycke jag störde mig på allt. På alla dessa modebloggar, matbloggar, livsstilsbloggar och fan och hans moster. Det är inte klokt hur folk gör anspråk på självutnämnd expertis. Man ska ha på sig ditt och äta datt och helst ska man ha på sig det på just den platsen.. Och allt ser likadant ut. På senare tid har jag faktiskt börjat kommentera bloggar också.. speciellt modebloggarna. Uppenbarligen så finns det ett behov i detta land av att berätta om vilka plagg du ska ha på dig i skolan idag. Det är därför jag ofta ignorerar "halvbekanta" på bussen till och från jobbet.. för jag vill verkligen inte höra om din dag.. för har jag riktig otur har du redan återgivit den i din blogg.
Jag har sen länge tröttnat på att skriva om "min dag". Det är inte intressant helt enkelt.. Om jag inte känner att min dag varit värd att skriva hem om, hur stort intresse har någon annan för den då? För hur kan jag med inlevelse ge en vanlig grå "jobb-9-17-gymma-kaffe-på-det"-dag en personlig touch?.. För likt fan har tusentals andra haft en liknande dag och att läsa en blogg ska inte vara som att se sig själv i spegeln.
Nu känns det lite om att jag skrivit osammanhängande och i vissa fall "sårbart". Med sårbart menar jag att det är lätt att kritisera mig för de.. Till mitt försvar kan jag väl bara säga att jag skriver impulsivt. Kommer jag på något nytt när jag skriver en mening så hamnar det ofta där i slutet.
Nu ska jag slå morsan på käften verbalt och sen sova.
Jag är inte killen som sysslar med publikfrieri.. Den som ber mig att skriva om något speciellt får ett bestämt nej.
Jag vet sällan vad jag ska skriva när jag sätter mig vid datorn.. Mycke av det jag har skrivit är infall, eller anfall i vissa fall. När jag fullbordat ett inlägg så kommer jag aldrig kunna skriva om samma sak igen med samma gnista.
Och nånstans där har ni nog anledningen till varför jag inte har skrivit på sistone.. för att inspirationen inte har funnits. Livet rullar på och jag med det, helt enkelt.
Men så ikväll, satte jag mig ner och läste lite bloggar.. och så kände jag direkt hur mycke jag störde mig på allt. På alla dessa modebloggar, matbloggar, livsstilsbloggar och fan och hans moster. Det är inte klokt hur folk gör anspråk på självutnämnd expertis. Man ska ha på sig ditt och äta datt och helst ska man ha på sig det på just den platsen.. Och allt ser likadant ut. På senare tid har jag faktiskt börjat kommentera bloggar också.. speciellt modebloggarna. Uppenbarligen så finns det ett behov i detta land av att berätta om vilka plagg du ska ha på dig i skolan idag. Det är därför jag ofta ignorerar "halvbekanta" på bussen till och från jobbet.. för jag vill verkligen inte höra om din dag.. för har jag riktig otur har du redan återgivit den i din blogg.
Jag har sen länge tröttnat på att skriva om "min dag". Det är inte intressant helt enkelt.. Om jag inte känner att min dag varit värd att skriva hem om, hur stort intresse har någon annan för den då? För hur kan jag med inlevelse ge en vanlig grå "jobb-9-17-gymma-kaffe-på-det"-dag en personlig touch?.. För likt fan har tusentals andra haft en liknande dag och att läsa en blogg ska inte vara som att se sig själv i spegeln.
Nu känns det lite om att jag skrivit osammanhängande och i vissa fall "sårbart". Med sårbart menar jag att det är lätt att kritisera mig för de.. Till mitt försvar kan jag väl bara säga att jag skriver impulsivt. Kommer jag på något nytt när jag skriver en mening så hamnar det ofta där i slutet.
Nu ska jag slå morsan på käften verbalt och sen sova.