bara för att orera en gnutta
Okej, såhär ligger det till. Det tjatas från höger OCH vänster om att jag borde uppta skrivandet igen.
Men vad ska jag skriva om? Ska jag skriva för sakens skull? Fine, isåfall har ni 2 läsare som tittat in de senaste veckorna, ja kanske året, exklusivitet i detta.. jag börjar blogga igen.
Vem är Linus 2012 och vad skiljer honom från de spillror som senast var inloggade cirkus 28 januari 2010?
Å ena sidan kan man säga en hel del.
Å andra sidan, inte mycket.
Tillvaron efter uppbrottet med Saara, krossades. Länge ansåg jag mig själv som världens mest värdelösa människa. Länge är för långt för en kille som hade hopp och drömmar om att ha det rätt gott ställt för sig innan 30. Nu är jag inte 30 ännu, det är fortfarande en bit på vägen, men jag blev sinkad. Sinkad av en självförakt som grodde inom mig så länge att jag till slut hellre hade lutat mig bakåt och låtit mig falla i nedförsbacken, snarare än att älga på vidare uppåt.
Vem är jag idag då, nästan 3 år senare? Jag heter fortfarande Linus, jag har åldrats både i hjärta och hjärna, jag har eget boende, jag har en framstående roll inom en klädbutikskedja och jag har skaffat mig en fritidssyssla som skiljer sig från den för 2 år sen. ALLT är egentligen förändrat.
Så varför väljer jag då att börja skriva igen och varför gör jag det inte under ny adress eller alias?
Sanningen är den, att jag gör det för att oavsett hur mycket tillvaron ändrats runtomkring mig, så är jag fortfarande killen med hopp och drömmar, många samma som förut, jag har bara tagit ett sidospår.
Efter att ha slutat på fashiontrading 2011 så omvärderade jag allt. Plötsligt var jag åter fri att fortsätta bygga på det som är planen Linus.
Utan A-kassa eller andra bidrag visste jag att jag skulle lösa saker och ting för mig själv till det bättre.
Är det nånting jag vill stå utanför i livet så är det bidragstagande. Jag har slitit alldeles för hårt för att hamna på det som jag kallar ruta 1. Jag har aldrig haft en ruta 1 i mitt liv och det är för att jag alltid haft en plan och ett mål.
Mitt mål har varit enkelt, nästan löjligt enkelt och det är att lyckas, på mitt sätt.
Många möjligheter i min karriär har jag fått serverade, men det är alltid jag som förvaltat dom.
Jag har alltid strävat efter att vara den sista som en arbetsgivare tvekar inför.
Min arbetsiver som yngre gav mig ett stabilt CV att utgå ifrån när jag började avancera och idag har jag byggt upp ett CV som många i min bransch skulle äta upp egna kroppsdelar för. Ju mer jag gör, och framför allt, ju mer jag gör BRA, desto mer kommer jag få serverat.
Inget här i livet kommer gratis, sägs det, och spenderar du och investerar med svett, lidande, en och annan tår och sårad stolthet, så kommer livet börja betala tillbaka i sinom tid, om du är av rätt virke.
Jag är 25, jag gick ut grundskolan med 295p sen slutade jag bry mig. Varför fick jag 295 om jag inte brydde mig? Jo för att för varje hårt förtjänad poäng så fick jag betalt i pengar. Jag brydde mig aldrig om betygen, jag brydde mig om belöningen. Samhället försöker bygga upp en tro om att teknisk kompetens är den enda stöttepelaren när dom glömmer att vi är människor som konverserar, dom glömmer den sociala kompetensen.
Den besatte jag, märkte jag redan i grundskolan. Jag har en förmåga att fort lära mig hur andra människor fungerar och vad DOM vill. Jag ser vad du, du och du behöver och på vägen så skaffar jag information. För varje täckt behov, såddes ett frö kunskap och snart hade jag ett träd med stam.
Vad lär jag mig genom att hjälpa andra? Jo, det finns lika många behov som det finns människor och kan du bunta ihop dom och få fram medelbehoven så får du även fram hur du gör flest människor nöjda och ju fler glada leenden du skapar, desto fler har du i ryggen den dagen då DU behöver hjälp. Så lade jag min grund inom arbetslivet. Som 16 hade jag skaffat mig 1 extra jobb, som 17 2 och vid 19 hade jag 4 jobb varav 2 var deltid. Innan min 21-årsdag hade jag 1 heltidsjobb och 1 deltidsjobb, utan utbildning eller kursdiplom.
Nog om mig... hur har ni haft det?
Kommentarer
Trackback