Du är här!

Lång tid har gått sen jag senast gav er något att läsa om, ännu längre tid må ha gott sen jag senast gav er något intressant att läsa om.. Hursomhelst så är jag nu här igen, redo att låta fingrarna fara över tangenterna i hopp om att producera något fint.
Ska vi börja från början får vi nästan färdas 2-3 veckor bak i tiden. Det var en onsdag minns jag och jag var ute i det snöruskiga orminge och promenerade med min vän Fredrik. Vi diskuterade allt mellan himmel och pannkaka, syskonmognad och landsflykt. Vi hann gå ett helt varv runt östra orminge innan det var dags för mig att åka hem. Utan en tanke på vad jag bar med mig så gick jag och la mig när jag kom hem.. ungefär 5 timmar innan normal (arbetslivs)uppstigning så vaknar jag, kallsvettig och med snustorra lungor. Det börjar flimmra framför ögonen och med ett skutt som skulle gett mig en plats i friidrottslandslaget så for jag med huvudet ner i toan och fyllde den med fantasifoster, dvs. sprutspyor.. Vinterkräksjukan hade fått mig, till sist. Nästan 20 års flykt var slut och min kapitulering var ett faktum. I 2 dagar var jag utslagen, ytterligare en dag var jag kraftlös och den sista dagen jobbade jag, duktigt. Ingen sjukdom gör en så svag och kraftlös, ingen sjukdom ger en livsnjutare dödslängtan.
Efter vinterkräkan har min hälsa sviktat, jag har haft en mage som varit rörig som en polsk riksdag och frisk luft har gett mig uppstötningar. Så man kan säga att mitt liv har varit ett helvete innan 12 varje dag sen jag blev "frisk".
Nu är det såhär att sen den 9e har jag varit i sälen och åkt skidor.. mina morgonproblem följde med mig, gratis.
Åkningen var toppen, man får dock bortse från att det faktiskt fortfarande är försäsong där och vissa partier av backarna är gjorda för folk med skridskor. Men jag grät inte, nä. Hur kan jag vara upprörd när jag nästan varit ensam i backarna? Det gick kanske 4 gäster på 20 stolsliftar. Det gick att vara morgonjävlig till 12 och ändå vara först ut i en röd backe mitt i lindvallen, helt sjukt..
Jag kom hem igår, mör i ben och rygg. Mitt mål denna skidsäsong är att i april ska jag kunna svara "jofan jag är ganska duktig" när någon frågar om min skidåkning. Just nu ligger den på ett blygsamt "mjo..de funkar".

Det värsta med att komma hem från friheten i dalarnas egna alper är att det ljuva livet följer inte med. Pang bom, man har inte varit hemma ens 24 timmar och plötsligt ska man vara på plats, proper och fin på jobbet med ett serviceinriktat leende och ömma lår. Sen snön börjat låtit vänta på sig i sthlm så har jag börjat tappa julstämningen, det är hemskt.. Förr hatade jag snön med undantag för julveckan och nyårsafton. Nu när jag vill att varje del av sverige ska ha sin egen alpin VM-backe så gråter jag blod varje decemberdag som jag vaknar med grönt gräs utanför. Det är galet va otacksam man kan vara.

Jag funderar på en present till mig själv. Det var henke som gav mig idén. Han har redan varit bussig nog att köpa sig ett PS3 och Guitar Hero 3 och det skulle nog förvåna mig om det inte blir annat än en rockande helg.
Jag funderar på en liknande present till mig själv men jag vill ju in i det sista variera mig, så ett Xbox360 är nog mer min stil.

Jag har faktiskt hunnit byta nummer på mobilen sen vi senast "sågs". Vill ni ha det så går det bra på msn eller facebook eller när vi springer på varandra. Om det nu är så att vi inte är kontakter i något av mina liv så behöver du helt enkelt inte mitt nummer..

Nu ska jag ta ut hunden och sprutlackera toaletten innan det är dags att klä på sig serviceleendet.