Du är här!

Jag tillhör den typiskt stockholmska skaran människor som är misstänksam mot vardagen i allmänhet.
Idag ska jag ta upp en situation som många upplever åtminstone 1-2 gånger om dagen. Resa med kollektivtrafik.
När du går på bussen så är prio 1 att hitta ett tomt säte, målet är en fönsterplats. Klarar du dig halva vägen så är även halva loppet vunnet. Så är det varje morgon och varje kväll.. det eviga kriget för att få sitta ensam på dubbelsätena på bussen.
Imorse vann jag mitt krig, det var på gränsen denna gång.. Det var på den resan som jag började fundera på detta.
Varför hatar så många att sitta bredvid någon dom inte känner på bussen?
Min förklaring för mitt fal är mitt nyss nämnda krig, jag tror att om man börjar varje dag med en tävling så gör man bättre ifrån sig på jobbet (luddigt?). Förlorar jag min plats bredvid mig så har jag förlorat kriget. Det är en kamp från det att du satt dig på platsen tills dess att du lämnar den för att gå av bussen.

Det största nederlaget var när jag skulle in till stan och satt intryckt mot rutan från start till stopp. Det var hemskt och jag har aldrig känt mig så förödmjukad. Killen var inte stor men hans behov av utrymme var av vardagsrumsmått.
Det är typiskt stockholmskt att vara lite försiktig och den egna utrymmet värderas högt, MEN om det görs intrång på det egna utrymmet så är det även lika stockholmskt att inte våga säga något. Alla lagar om att det är tabu att ta för sig, hävda sin rätt och vara duktig är lika viktiga i folks liv som våra nerskrivna lagar.

Så varje gång du förlorar det dagliga kriget om platsen på bussen så dör man lite inombords,